Våra nior har redovisat sina arbetarförfattare i form av en ‘talkshow’ där den ena spelar programledare och den andra en författare. En hel del redovisningar har varit fantastiska där paren har lyckats fördela rollerna väl, läst på ordentligt och dessutom kombinerat sin text med väl valda bilder som rullade som ett bildspel i bakgrunden.
Förutom att vi arbetade mot kunskapskravet att kombinera olika texttyper, estetiska uttryck och medier så var ett syfte att eleverna skulle få ta del av så många författare som möjligt. Därför fick de i par fördjupa sig i var sin som de sedan delgav varandra. På så sätt blev de alla experter på just en av författarna.
När så redovisningarna var gjorda blev det väldigt intressant att se om eleverna hade lärt sig av varandra. Därför satte jag och min kollega ihop ett quiz i Socrative. Det var 12 frågor och eleverna förberedde sig genom att läsa på sina anteckningar. De skulle utföra quizet i samma par som vid redovisningen. Då kom frågan:
– Går det här på betyget?
Jag poängterade (igen) att syftet var att se om vi hade lyckats med att alla elever hade fått nya kunskaper om de olika författarna. Alltså finns det inget kunskapskrav där elevernas kunskaper om de svenska arbetarförfattarna ska mätas. Det skulle alltså fungera som en utvärdering på min lektionsplanering och vad eleverna hade lyckats lära sig. Nöjd med min förklaring fick jag snart en ny utmaning:
– Då känns detta helt meningslöst om det ändå inte går på betyget.
Ja. En kommentar, från två elever, fick mig att gå igång ordentligt. Så om det inte ska mätas eller bedömas – då är det meningslöst? Kommentarer fick mig att fundera på hur eleverna (i alla fall de här två) ser på skolan och sin utbildning. Det vore förskräckligt om de enbart utförde uppgifter för att de skulle bedömas. Det här tål att tänkas mer på…